Artikeln: På jakt efter äldsta tegelkyrkan


Utdrag från Ernst Frostin’s bok ”Trelleborgs kyrka SANKT NICOLAI”

Boken ingår i serien ”HELGEDOMAR PÅ SÖDERSLÄTT DEL 3”, vilka är kyrkobeskrivningar utgivna av Tryckeri AB Allehanda, Trelleborg 1983. 

—sida 12—

Redan omkring år 1257 hade den helige Franciskus små bröder, gråmunkarna kunnat grunda en klosterstiftelse i Trelleborg. Av alla de präktiga byggnaderna är nu bara grundstenarna kvar. Men de ännu bevarade klosterlängorna i Ystad kan ge en bild av hur det samtida Trelleborgsklostret en gång tedde sig.

Bland de framgrävda grundmurarna lägger vi märke till en gravsten från 1317 över en Hinrik Hudecoper, kanske en holländsk ”hudköpare”, som under ett besök på Skånemarknaden dött i Trelleborg.

Före Trelleborg

Vi flyttar oss ytterligare ett par sekler tillbaka i tiden. Om jag på den tiden velat fara från Lund till Trelleborgstrakten, hade jag rest över Görslövs bro, över Fosie, Tygelsjö, Fuglie, V Vemmerlöv, Kyrkoköpinge, Dalköpinge och stannat. Här fanns den tidens ”stormarknad”, köpcentrum. Vägen gick inte ner till Östersjön, om man nu ska tro Per Edvin Sköld, både politiker och hembygdsforskare. Vid stranden hotade nämligen många faror. Då venderna, från Rügen, Usedom och Wollin härjade som sjörövare, var det för riskabelt att lägga en handelsplats vid havet. Hellre en bit uppåt. Står man i Kyrkoköpinge och blickar söderut, förstår man hur väl lämpad byn var som handelsplats. Här hade man en fin utsikt över havet. Främmande inkräktare upptäcktes långt i förväg. Samtidigt låg byn väl gömd vid vattningen i dalsänkan mellan höjdsträckningarna.

Men 1169 hade kungen och ärkebiskop Absalon kuvat vendernas Arkona. Sedan havet pacificerats och vendernas sjöröveri upphört, flyttade man ner från kö-

—sidan 13—

pingen vid kyrkan eller dalen, ner till kusten, till Trelleborg.

När byggdes stadskyrkan?

När blev Trelleborg en köpstad efter den tidens mått? Vi vet oerhört litet därom, knappt mer än vad Harald Lindal lyckats vaska fram, små guldkorn om ärkebiskopens köpstad. Kanske kan utgrävningarna vid kyrkan ge ytterligare bevis. De fynd man gjort hittills tala om en bebyggelse betydligt äldre än man trott tidigare.

Man har menat att den röda tegelkyrkan byggdes först 1250 eller senare. Jag vill gärna tro att det var tidigare.

Redan 1232 kom gråbröderna ”på sina bara fötter” till Danmark. 1238 grundlades klostret i Lund. 1267 fick Trelleborgsklostret sin första donation. Eller var det redan 1247? Säkert hade gråbröderna många år tidigare strövat omkring i Sydskåne för att se ut en lämplig plats. Kanske fanns här då en liten träkyrka. Men hade Trelleborg bara varit en vanlig liten lantby hade gråmunkarna säkert inte stannat för den. Här såg man ett samhälle i expansion. Det rika sillfisket under 1000- och 1100-talen gav pengar. Tyskarnas snabba handelsmedverkan ledde till en sjudande utveckling omkr 1200. Nog måste platsen då få en rejäl stenkyrka, redan då?

Vidare. Enligt nya undersökningar fick Maglarp en tegelkyrka redan vid 1100- talets slut. Nog är det troligt att även Trelleborg då eller ej långt därefter fick en tegelkyrka? Alltså början av 1200-talet. Kanske redan tidigare.

Trelleborgs äldsta byggnadsminne – 750 år

Finns det något kvar till vår tid av denna äldsta kyrka, från 1200-talet? Det sensationella, ja chockerande är, att det finns. Från vapenhuset går vi upp i tornet. Redan då vi öppnat dörren ser vi nere vid golvet en bit av en tegelmur. Där finns också några decimeter av en tegelsockel. Det är en ynklig rest av den äldsta kyrkans västvägg. Eftersom tornet byggdes på denna fick den stå kvar. Än mer av samma vägg avslöjar sig för våra nyfikna blickar, när vi sökt oss uppför den trappa, som kuraren – ringaren – en gång nött. Här ser vi den bit av västgaveln, som hade fått blindnischer (partiet A) lika

—sida 14—

Vi klättrade uppför trapporna i tornet, upp ovan valven, ett frejdigt och frågvist gäng: Ulla Ahnfelt, Ingemar Krigström, Elis Winge och jag. Vi mäter tegelstenarnas storlek, men får knappast något entydigt svar. Tegelstenarna till vänster är ett par cm längre än till höger och bör således ha slagits tidigare under medeltiden. Men ... Jag låter fantasin spela och gissa gåtan. Först bilden till vänster, partiet A: jag jämför de tre blindnischerna med bilden av kyrkans östra gavel, även där tre blindnischer. Vi står här uppe inför den äldsta kyrkans västgavel och det sensationella är att det här är Trelleborgs äldsta byggnadsverk. Det var fritt synligt från gatan Kyrksträdet nuv. Norregatan. För det fanns ännu inget torn. Så byggdes ett torn på muren och blindnischerna doldes av detta. Men det var smalare än själva gaveln och denna utfylldes i söder av ett gotiskt blindfönster, partiet B. När ett bredare torn byggdes 1617 kom även detta gotiska fönster att ligga innanför torn murarna. Den målade texten på latin betyder: Mitt enda hopp är Kristus. Det var Fredrik Il: s valspråk. Han regerade 1534-88.

Vi klättrade uppför trapporna i tornet, upp ovan valven, ett frejdigt och frågvist gäng: Ulla Ahnfelt, Ingemar Krigström, Elis Winge och jag. Vi mäter tegelstenarnas storlek, men får knappast något entydigt svar. Tegelstenarna till vänster är ett par cm längre än till höger och bör således ha slagits tidigare under medeltiden. Men … Jag låter fantasin spela och gissa gåtan. Först bilden till vänster, partiet A: jag jämför de tre blindnischerna med bilden av kyrkans östra gavel, även där tre blindnischer. Vi står här uppe inför den äldsta kyrkans västgavel och det sensationella är att det här är Trelleborgs äldsta byggnadsverk. Det var fritt synligt från gatan Kyrksträdet nuv. Norregatan. För det fanns ännu inget torn. Så byggdes ett torn på muren och blindnischerna doldes av detta. Men det var smalare än själva gaveln och denna utfylldes i söder av ett gotiskt blindfönster, partiet B. När ett bredare torn byggdes 1617
kom även detta gotiska fönster att ligga innanför torn murarna. Den målade texten på latin betyder: Mitt enda hopp är Kristus. Det var Fredrik Il: s valspråk. Han regerade 1534-88.

dem som en gång prydde östgaveln (bakom altaret).

Så kan vi se 1200-talets tegelkyrka framför oss. Långhuset består av två kvadrater – först senare slogs de tre valven. Norra och södra sidan har vardera två fönster, smala, rundbågiga. Gaveln i väster har troligen en ingång och överst de tre blindnischer vi beskrivit. Det smalare koret har däremot redan valv. östgaveln har de blindnischer som förut beskrivits, därunder tre smala rundbågiga fönster. De var på sitt sätt den enda första altarprydnaden. Så sattes barockaltaret upp vid

—sida 15—

Ungefär så här såg gamla kyrkan ut om kr. 1780. Östra gaveln, altarväggen har tre fönster och däröver tre blindnischer - lika dem på den ännu kvarstående biten i långhusets västgavel. Även rundbågsfrisen pekar på en sen romansk tillkomsttid. Till vänster ett gotiskt fönster - liknande det vi sett i tornet. Även en tredje stil finner vi på bilden: tornet med det begynnande 1600-talets bondbarock.

Ungefär så här såg gamla kyrkan ut om kr. 1780. Östra gaveln, altarväggen har tre fönster och däröver tre blindnischer – lika dem på den ännu kvarstående biten i långhusets västgavel. Även rundbågsfrisen pekar på en sen romansk tillkomsttid. Till vänster ett gotiskt fönster – liknande det vi sett i tornet. Även en tredje stil finner vi på bilden: tornet med det begynnande 1600-talets bondbarock.

1600-talets mitt och 1797 beslöt man sätta igen fönstren som ”onödiga”. Men 1800-talet ville ha ljus och 1842 beslöt man att åter ta upp två av fönstren. Detta visar hur svårt det är att rekonstruera utseendet ur gamla notiser.

—sida 16—

Man byggde med god tegel, två skalmurar och mellan dem fyllde man i med murbruk, gråsten och flinta. Kanske har teglet importerats söderifrån, men det fanns ju då som nu goda lertäkter någon mil norr om Trelleborg. Det var duktiga murare man hade och man lade ”munkförband”, d v s två löpare (med teglets långsida utåt) och en bindare (med kortsidan utåt).

 

S:t Nicolaus

S:t Nicolaus var sjöfararnas skyddshelgon. Trelleborgs stadskyrka var helgad åt honom. - Målning på korets norra vägg.

S:t Nicolaus var sjöfararnas skyddshelgon. Trelleborgs stadskyrka var helgad åt honom. – Målning på korets norra vägg.

Niels Bertelsen, rådmannen vars epitafium hänger vid läktarbarriären och som 1616 skänkte till kyrkan en vinkanna som sedan gjordes om till en oblatask, vilken ännu användes, nämner att kyrkan kallas S: t Nicolaus. Niels vars första hustru avled 1600, torde vara född vid 1500-talets mitt. Då var ännu kyrkornas helgonnamn levande. Troligen är det Hansan som fört dyrkan av S:t Nicolaus till Trelleborg. Hans namn blev här aldrig helt bortglömt. När man på 1880-talet skulle dekorera den nya kyrkan målade man helgonets bild på korets nordvägg. Fader Gunnar som hade sinne för helgonnamn uppkallade under sin Trelleborgs-tid en sånggrupp efter helgonet och sedan Trelleborgs församling fått flera gudstjänstlokaler ansågs det lämpligt, att kalla den medeltida helgedomen för S:t Nicolai kyrka. Så står det också i predikoturerna.

Vem var då denne S:t Nicolaus, eller Niklas som det hette mer folkligt? Han dog omkring år 350. Han var biskop i Mindre Asien och han avbildas i Trelleborgs

— sida 17—

kyrka med biskopsmitra och biskopsstav. Han var medkännande och hjälpsam. Då han hörde att en av grannarna för att rädda familjen undan svältdöden, måste låta sina döttrar förtjäna pengar som skökor, kastade han nattetid i hemlighet en guldklimp in i grannens trädgård. Efter en tid kom ännu en guldklimp. Denna legend ligger till grund för seden att på helgonets dag den 6 dec ge presenter och S:t Claus är en motsvarighet till vår jultomte. Det låter väl trevligt att Trelleborgs kyrka är jultomtens kyrka! F ö blev han de sjöfarandes helgon. De som for på haven ropade i sjönöd till honom. Därför bär kyrkorna i Trelleborg, Simrishamn och andra sjöstäder hans namn.

 

Kyrkogrimen

Kyrkogrimen utanför Ebbe-museet

Kyrkogrimen utanför Ebbe-museet

Sedan bönerna till helgonen tystnat, blev de ofta bortglömda. Men i det fördolda levde berättelserna om ”tjarkegrimen”. Kyrkogrimen betraktades som ett slags skyddsande – den skulle skydda kyrkans skatter och vid nattetid se till att kyrkan och kyrkogården inte ofredades. Annu på 1800- talet skrämde man barnen med detta spöke – det hade 2. Trelleborgs kyrka Kyrkogrimen utanför Ebbemuseet. verkligen behövts på 1980-talet! Olof Christoffersson, den trägne upptecknaren av gammal folktro, har upptecknat många kyrkogrimstraditioner. I V Alstad ansåg man att kyrkogrimen var en ”svart väre”, i Anderslöv en vit, i Gislöv en ”svart väre” med väldiga, rundväxta horn och i Vellinge likaledes en vädur med stora runda horn. I Trelleborg har Axel Ebbe gett sin bild av kyrkogrimen i sitt konstverk utanför Ebbehallen. Eberhard Jönsson (död 1882) har i sina Trelleborgsminnen en livfull

—sida 18—

skildring av kyrkogrimen i staden. Den är avtryckt i Det gamla Trelleborgs årsskrift 1962 och vi lånar berättelsen därifrån. Kyrkogrimen hade sin bostad i tornet. Den ofredade i synnerhet elaka människor, men också andra, om de icke uppfyllde hans önskningar. Innan Trelleborg blev köping, fanns här en tomväktare vid namn Maths (Mass) som var en slipad karl, och som på ett slugt sätt förstod att begagna sig av folkets vidskepelse. Maths såsom ensam tomväktare kamperade varje natt i tornet, och ett vänskapsfullt förhållande rådde merendels mellan honom och kyrkogrimen, i synnerhet, då Maths av en bonde erhöll några knippor halm till bädd åt den sistnämnde, som en vinter hade klagat över kölden.

En annan gång uppstod fiendskap mellan de bägge kamraterna i tornet. Det var kort före julen, en tid då alla spöken är vid elakt lynne. Maths undandrog kyrkogrimen sitt sällskap under hela helgen, och det med bystyrelsens medgivande. Vidskepligt folk trodde verkligen, att Maths erhållit permission, emedan han ej fått vara i fred för kyrkogrimen. Bystyrelsen beslöt en gång att giva Maths ett biträde, som skulle dela tjänstgöring och lön med honom. Det var visserligen rätt angenämt att få sova halva natten, men att avstå hälften av den redan förut tämligen knappt tilltagna lönen hade sina betänkligheter. Det var ej att hoppas på någon ändring i vederbörandes beslut genom föreställningar och böner, varför Maths i sin nöd sökte hjälp hos kyrkogrimen. Och detta icke förgäves! När den nyvalde tomväktaren, Påska-Hans benämnd, första gången uppsteg i tornet kl 9 på aftonen för att börja sin tjänstgöring, möttes han av kyrkogrimen och blev av honom så trumfad och slagen, att han i förskräckelsen tumlade ned för trapporna till nästa våning, där han en lång stund låg sanslös. Följden blev, att han tog avsked, och någon annan aspirant anmälde sig inte. Man viskade dock om, att Maths själv spelat kyrkogrimens roll vid detta tillfälle.

—sida 19—